Oliviahageus@

För dom som inte redan fattat det. Sålänge kan ni väl få läsa en liten förhandsvisning av min boook som jag hoppas kunna ge ut snart. Här har vi det ja, pusss

(jag vet iofs inte om jag har tillåtelse att publicera dethär meen… jaa…heh..)

Det var fortfarande rätt ljust ute när Morgan trött följde efter hunden. Det var det han skulle sakna mest. Ljuset. Så fort hösten och vintern började ta över efter sommaren skulle det bara bli mörkare och mörkare.

Han drog in den svala kvällsluften och lät den fylla lungorna. Inga andra människor i närheten, helt tyst och stilla. Han hann inte ens reflektera över tanken, att det inte fanns några människor i närheten. Det brukade det finnas. I själva verket var det ganska konstigt, men han tänkte inte på det.

Det var början av september, jobbet skulle snart börja, rutinerna sätta igång, men sommaren var fortfarande kvar. Man kände det i luften.

Plötsligt stannade Morgan. Det låg någon på gatan framför honom. Han såg sig förbryllat om, men ännu fanns det inga andra människor på gatan.

Han kisade mot människan. Såg ut som en kvinna. Tänk om hon var skadad? Död? Avsvimmad? Han skyndande sig fram till henne. Hunden följde vaksamt efter.

När han var framme knäböjde han framför henne. Definitivt en kvinna. Hon hade en vit morgonrock och mjuka tofflor på sig. Inte precis vad man brukar ha på sig om man ska ta en promenad.

Inte precis vad man brukar ha på sig när man går utanför hemmet överhuvud taget.

Det blonda, långa håret låg som en slöja och täckte hennes ansikte. Han tvekade, men sedan svepte han försiktigt undan håret. Hon drog efter andan och backade.

Hon måste vara död. Hyn var helt färglös, nästan genomskinlig. Munnen var öppen, som i ett tyst skrik. Ögonen var vidöppna, blodsprängda, skräckslagna, som de antagligen sett ut där hon dog. Men det var inte det enda.

På halsen såg han ett..bett, av något slag. Det såg ut som om två pinnar stuckits in i halsen på henne, med precis mått mellan sig, som om någon spikat fast två tjocka metallpinnar i halsen.

Med ett ryck slet han upp mobilen ur fickan och knappade in 112.

Tisdag 28 Januari 1846

Kära dagbok.

Det är konstigt hur allt kom omkring. Hur jag hamnade här, utan familj, på andra sidan världen. Jag sitter i ett fönster och blickar ut i mörkret, på stjärnorna. Jag borde väl gråta, men jag kan inte. Jag borde nog frysa, men jag kan inte. Jag kanske borde vara hungrig, men jag kan inte. Jag borde känna en rivande smärta, en hejdlös känsla av att allt är förlorat, en mullrande ondska i maggropen, hotande att svämma över och genom bara ett trollslag lämna mig bruten och obotligt sårad, men jag känner mig bara tom. Trots den långa tiden som nu gått har jag ännu inte vant mig, ännu inte satt mig in i vad som hänt. Tankarna och minnena från förr försöker tränga sig in i mitt huvud, och jag håller dem nätt och jämn borta. Det är som en mardröm, och jag väntar fortfarande på att vakna upp.

Det finns en del saker man inte kan ändra på. Det går bara inte. Allt går att se från en annan sida, men inte allt har den egenskapen att man kan förändra det till något positivt, eller negativt. När jag säger ingenting menar jag till exempel döden. Jag tänker mycket på döden. Hur det kommer sig att folk bara försvinner, byter liv, blir imun för oss som lever att röra, känna, såra, påverka över huvud taget. De hamnar på ett ställe som ingen av oss känner, för liksom vi kan jihyvny

Nu pratar jag i alla fall om min syster. Bella var absolut den finaste syster man kunde ha. Men hon var otroligt retfull. Jag avskydde när hon förstörde för mig när jag spelade piano, eller skyllde på mig när hunden rymde.

Men hur som helst, så var min syster jättefin. Jag avundades hennes tjocka ögonfransar och vackra hår. Min ögonfransar var korta och smala, och mitt hår tunt och stripigt. Hon brukade dansa och springa runt i huset när hon var lycklig, och älskade att sjunga. Hon sjöng fantastiskt bra. Men när hon var i farten och gjorde oljud brukade far alltid skylla på mig och säga att det var mitt ansvar att se till henne.

Men jag älskade henne. Vi var mycket nära. Otroligt nära. Jag ska återkomma till det jag pratar om.

Har du en syster? Du kanske vet vad jag menar då. Visst älskar du henne? Visst är du otroligt rädd för att förlora henne? För det går så snabbt. En sjukdom. En drunkningsolycka. Hon är borta då, borta för alltid. Där kommer saken jag tänkte på.

Tids nog kommer jag inse att jag faktiskt är annorlunda. Inte så att jag inte redan vet det, men jag kan inte riktigt förstå det ännu. Trots att det gått så många år.

Tids nog jag kommer jag att inse att jag kommer stanna såhär för alltid.

Men ännu är jag fortfarande för chockad för att ta det till mig.

Som din lillasyster. När hon väl är död, borta, så kommer hon inte tillbaka. Du kommer aldrig att få känna hennes doft eller höra hennes skratt igen. Någonsin. Är inte det en hjärtslitande tanke?

Just ordet ”aldrig” tänker jag ofta på. Aldrig. Det kan ha så många olika sidor.

När du gifter dig i kyrkan lovar du att aldrig skiljas från din älskades sida, och ordet aldrig kommer ur munnen tillsammans med glädjetårar och lycka i rösten.

När du sitter på din systers begravning, kommer du aldrig att få se henne igen. Då rinner det en annan slags tårar nerför dina kinder och rösten låter tom och livlös och ditt hjärta sjunker i bröstet, slits i tu och ger upp hoppet att bulta för kärlek igen på många, många år.

Så, snart kommer jag inse att jag aldrig förändras mer. Kanske jag redan har insett det. Jag känner mig inte ledsen, eller glad. Bara tom. Helt tom. Och i magen mullrar en konstig känsla av att jag inte borde klara det här, jag borde inte vara kapabel. Men det är jag.

Leona

”Gumman, är du färdig?”

Mamma svävade omkring som en orolig ande och såg nervöst på mig när jag drog mascara borsten över ögonfransarna. ”Du kommer försent,”

”Nej, jag kommer inte försent.” Jag kastade en blick på klockan på min arm och fortsatte lugnt med sminkningen. ”Det tar två minuter för mig att gå till skolan, som du kanske vet, och vi börjar om en halvtimme. Lägg av.”

Mamma flackade oroligt med blicken. ”Är.. Är du säker då? Tänk om ni börjar tidigare?”

”Nej, jag har kollat.”

”Okej då..”

Mobilen ringde och jag drog up den ur jeansfickan och svarade lite smått irriterad.

”Ja?”

”Skulle vi ses innan skolan eller?” sa Estelle i örat på mig.

Jag klämde fast mobilen mellan örat och axeln och började borsta mitt extremlånga hår. Det växte som tusan under sommaren och jag fick aldrig klippa mer än topparna för mamma, än mindre färga. Så det bara var där, ett hår, brunt och tjockt och hopplöst på morgonen. ”Ja. Är du färdig?”
”Inte än,”

Jag la ner borsten på toalettlocket. ”Men vi ses i skolan då, jag är klar.”

”Okej, ses.”

Jag skulle precis lägga på när jag hörde hur hon ropade på mig. ”Leona!”
”Aa?”

”Har du hört nåt om den nya tjejen?”

Jag bet mig i läppen. Förväntan steg inom mig. ”Nej, har du?”
”Nepp. Ska bli spännande att se.”

”Mm. Puss.”

Jag slängde mobilen på toalettlocket och vände mig mot spegeln. I år skulle det bli annourlunda, intalade jag mig fast en gnagande känsla i magen talade om motsatsen. Jag skulle våga, tänkte jag, jag skulle våga, jag ska ta för mig, och jag ska vara bäst. Orden som min psykolog, som föredrog att kalla sig själv ”vän”, hade upprepat för mig åtskilliga gånger dök upp i huvudet. Mitt yttre log och kände sig självsäkert, men mitt inre flackade med blicken, bet sig i läppen och krympte ihop till en boll bara jag tänkte på det nya året. Vad sa att det skulle bli annorlunda? Bara för att jag sminkade mig, kanske? Skulle folk se mig mer då? Eller för att jag var uppkäftig, skulle folk stå på min sida i ordfighter då? Eller om jag hade helt nya kläder, skulle dom nicka gillande och fråga om jag ville följa med till parken och sätta mig med en slush i solen, skvallra och kolla på människor som gick förbi?

Löjligt. Det skulle aldrig hända, väste djävulen på min axel och jag kände ångesten svälla i magen, göra det svårt att andas. Ögonen i spegeln som nyss sett förväntansfulla och starka ut såg nu bara ledsna och uppgivna tillbaka på mig.

Sedan tänkte jag på den nya eleven. Kanske hon var en sån som kunde förändra allt. Det var ett halmstrå att gripa efter, men jag klamrade fast i det. Ja, tänk om hon var annorlunda. Tänk om… Jag tillät mig själv att i alla fall hoppas. Lät känslan fylla mig. Jag öppnade badrumsdörren och steg ut.

”Ah!” flämtade jag till och studsade baklänges. Alice såg upp på mig med sina enorma ögon och munnen vreds till ett brett leende som tog upp hela ansiktet.

”Ska du till skolan nu?” gastade hon och hoppade upp och ner. Utan att vänta på svar smet hon förbi mig som en vessla och nappade åt sig min mascara.

”Lägg ner den där!” sa jag varnande. Hon slog dövörat till och slet isär de båda delarna.

”Titta!” ropade hon och började dansa omkring medan hon elegant undvek mina försök att grabba tag i henne och få henne lyssna genom våld.

Jag stannade upp och stirrade förbluffat på henne. Hur kunde denna underliga, främmande varelse över huvud taget vara kopplad till min släkt? Och dessutom som min syster.

”Lägg av!” röt jag åt henne.

”Lägg av!” härmade hon och balanserande på ett ben, samtidigt som hon skickligt undvek mina viftande händer.

Jag gav upp och lämnade henne i badrummet, där hon fortsatte vandalisera mina saker. Jag gick ut i hallen, satte på mig skor, ut genom ytterdörren och stängde bakom mig. Lutade mig mot väggen. Andades. Tystnad. Eller, inte riktigt. Utanför hörde jag hur hon bokstavligen klättrade på väggarna medan mamma försökte lugna ner henne. Men efter alla dessa år så var det lätt att stänga ute dessa vardagsljud som uppstod i min kamp att försöka civilisera min barbariska lillasyster.

Jag påbörjade min korta promenad till skolan medan hjärtat för varje steg jag tog ökade takten. Min hjärna började måla upp scenarier, och kom med försiktiga viskningar som började med ”Tänk om..” Jag tvingade mina plötsligt darriga ben att ta steg efter steg tills jag till slut vad framme vid skolbyggnaden. Vid det laget var viskningarna högljudda rop och hjärtat bankade i hundranittio, som om jag stod framför mitt livs läskigaste ögonblick och det var ju i och för sig inte helt fel, men jag fortsatte att tvinga fötterna framåt.

FÖR ALLA SOM ORKAR LÄSA. 

Kan du inte berätta mer om vad som händer i New Faces? Blev nämnligen också antagen av en kille på stan som jobbar på Mikas. /Ella

SVAR: Hej Ella, vad kul att du blev scoutad! Egentligen är jag inte rätt person att fråga, eftersom jag bara varit med i några veckor men.. I alla fall. Jag blev antagen till New Faces som är en slags avdelning för modeller som inte är vuxna, erfarna modeller utan mer.. nybörjare, om man säger så. Folk som räknas som modeller, men inte jobbar heltid som en. Comprendo? Haha. Anyway, efter att jag kom in där gick allt väldigt, väldigt snabbt. Det var plåtningar hit och plåtningar dit, castings och tester och makeup och hår och det var faktiskt ett himla liv ett tag, ungefär en vecka. Jag fick klackar jag skulle öva att gå i och blev instruerad hur jag skulle gå osv. Efter plåtsningen hos Pierre som pågick i över åtta timmar började jag förstå hur det gick till och nu är det mycket bättre, asså jag hänger med när folk pratar med mig osv. Det är jättekul tycker jag! 

Hittils har jag inte fått några jobb eftersom jag faktiskt inte klarar av att gå en längre tid i klackar vilket är jätteviktigt. Men det kommer nog! Ska på visning nu om två veckor och det ska bli jättekuul, ser fram emot det! Hoppas du fick svar nog, pusss och kram. 

Sitter här och sjunger för mig själv.. pratar med min kamera…. skäller ut min hårsprej… drar ett skämt för mig stol och nuu inser jag att jag börjar bli ganska rastlös! Väntar på att Bianca N ska ringa och signalera att NU ska jag springa ner och träffa henne.. och det jobba är att jag inte har nån mobil så jag måste sitta hemma med hemstelefeonen i högst hugg och vänta, vänta vänta… Åh hon är seg den där människan, det ska ni ge er på. 

Dessutom så struttar jag omkring i mina löjligt höga klackskor. Har redan ramlat åtskilliga gånger men jag får bara inte ta av dem. Om två veckor ska jag gå visning för MIKAS New Faces och jag är jättenervös, dels för att jag inte vet om jag kommer orka hålla igång så länge (visningen pågår i över åtta timmar) och sedan så kommer jag antagligen ramla på catwalken och slå mig och göra bort mig totalt så det är därför jag har klistrat fast mina klackskor på fötterna, för nu jävlar ska det övas. Jag måste klara det här… Och det ska bli jättekul trots att jag är nervös!